Klar

I came to a realization..
En tanke slog mig, eller snarare en känsla som borde vara skrämmande men är inte det.
Jag känner mig klar, med livet. Det finns fortfarande saker att göra och uppleva men om jag dog nu så skulle det inte göra mig något. Faktum är att det skulle faktiskt vara en lättnad att slippa plåga sig igenom dagarna. Tanken på att bara få somna och slippa vakna igen känns ljuvlig.
Jag har nästan jämt migrän och har jag inte det så är det en huvudvärk som ligger och gnager lite smått och som sedan kan utvecklas till en migrän. 
Jag hade nyligen en hel, EN HEL vecka utan huvudvärk/migrän och jag kände mig odödligt. Jag var lika chockad varje dag den veckan, kan en verkligen må så här bra?! Eller drömmer jag? Är det såhär andra människor har det?
Nu är jag däremot tillbaka i min vardag igen och plågar mig igenom måstena och försöker vila/sova bort resten av min tid för slippa må så fruktansvärt dåligt.
Det måste ju ska finnas någon bättre medicin därute än den jag använder och som inte är narkotikaklassad. Jag kan inte påstå att jag tycker migränmedicinen hjälper något men tänker att den kanske tar bort värsta toppen på smärtan, att det skulle kunna vara värre utan. Vågar inte prova skippa den, vill inte veta om det finns värre än det som är nu. Jag får tro och hoppas att allt kommer bli bra.

Fina Sidor

(null)

Det börjar vara ett tag sedan begravningen ägde rum. Jag har nog aldrig sett en så fullsatt kyrka på en begravning. Men inte så konstigt med tanke på hur många denna människa berörde, antagligen utan att tänka eller förstå det så var denne otroligt omtyckt och älskad av alla. Det spelade ingen roll ifall en precis träffats eller känt varandra flera år, det var omöjligt att inte tycka om hen!

Jag har alltid älskat och uppskattat naturen men jag gör det ännu mer nu. Jag njuter varje stund jag får tillbringa ute i det fria, det må så vara -25C, det är helt underbart! Varför njuter jag extra mycket? Jo för att denne människa var också en friluftsperson och varje gång jag är i naturen så kommer alla fina och fantastiska minnen fram. Det känns lite som att jag njuter för oss båda. 

(null)


?

(null)


Jag har inte varit aktiv på ett tag. 
Ibland händer oförutsedda saker som gör att en blir paralyserad och inte riktigt vet vad en ska ta sig till.
För ett tag sedan så valde en underbar människa, en vän att avsluta sin tid på denna jord. Det var som en blixt från klar himmel, ingen förstod någonting vi var alla lika stora frågetecken. 
Sorg. Den kommer i olika former genom livet men oavsett vad som orsakar den så är den jobbig att hantera. Åtminstone för mig. Och den här sorgen den är så stor och tung att jag känner mig helt bedövad och avskuren från verkligheten. Jag kan inte riktigt ta in det och försöker jag att tänka på det så känns det som att jag ska gå under. 
Det enda sättet jag klarar av livet är att inte känna sorgen. Att skjuta undan den, förtrycka den, trycka in den i en garderob, barrikera dörrarna och smälla på ett fett hänglås. Jag vet att det inte är rätt sätt att hantera situationen. Det är vad jag alltid har gjort med alla sorger i mitt liv. Jag vet att någon dag så kommer det att brista och allt kommer att komma tillbaka i full kraft och knocka ut mig totalt såvida jag inte tar tag i det hela och börjar bearbeta min skit, det vill säga alla mina känslor som jag inte vill/klarar känna. 
Som det är just nu så är det däremot ett problem jag får tackla en annan dag. Jag behövs till så mycket annat just nu så det finns ingen tid för att bryta ihop, även fast det nog skulle vara rätt skönt att få öppna dammarna och släppa lös allt som hålls tillbaka i nuläget.

(null)